lördag 17 januari 2009

Det är trevligt att tänka sig tillbaka till det glada 90-talet ibland. När man på riktigt började använda sarkasm och utveckla denna fina konstart. När allt man önskade var en Helly Hansen jacka som kostade alltför mycket och som skulle kunna användas max en vinter, men så långt kunde man ju inte se fram i tiden. JC var fortfarande en rätt häftig butik, åtminstone om man som jag kom från en liten stad, och jag minns när jag en gång kom till skolan med en ny jacka som inhandlats på den nya Jack and Jones butiken och en av de tuffare killarna kom fram och gav en komplimang angående jackan och man liksom kände att shit, jag tror jag växte ett par centimeter nu. Man tyckte att svensk humor var helt värdelös tills man upptäckte Nilecity. Kurt Cobain var den coolaste snubben man hört talas om, och jag minns att jag väldigt gärna ville ha samma sorts hår som honom trots att han var blond och insikten att det kanske inte var just håret som gjorde honom så häftig kom aldrig till en. Lik förbannat var han så sjukt häftig, han verkade ju inte bry sig om någonting alls, trots att man egentligen bara tyckte Nevermind-skivan var riktigt bra. Men man var ju tvungen att säga att "jo den är bra, men lite för vanlig du vet, alla lyssnar ju på Smells like teen spirit. In utero är nog min favoritskiva eller kanske Incesticide", och visst det fanns ju bra låtar på de skivorna också, men nog fasen tyckte man ändå att Nevermind var den bästa skivan man någonsin hört på. Det var tiden då det var viktigt hur man uppfattades. Inte hur man var utan hur man skulle uppfattas av omgivningen, och bara det kan få en att bli lite lätt schizofren.

Det tråkiga i kråksången är väl tyvärr att vad gäller Kurt Cobain så kommer han alltid vara häftig, men framförallt så kommer fokus alltid vara mer på hur man uppfattas mer än hur man verkligen är.



Inga kommentarer: