But sooner or later it all gets real

Suttit (eller snarare legat) med ett ryggskott nu i vad som känns som en vecka, och förmodligen också är det. Jag befinner mig hos mina föräldrar, i en stad där tiden står stilla, där måndagen är som tisdagen är som onsdagen. Ur Harman Kardon högtalarna, som fastän de är så små ger så bra ljud, strömmar Neil Youngs konsert från 1971 i Massey Hall ut. Det låter precis lika bra som första gången jag hörde skivan. Samma associationer, känslor och intryck, vid precis samma tillfällen. Though we rush ahead to save our time we are only what we feel.

Om mindre än två månader fyller jag 25. Jag har aldrig, inte bara på grund av min uppfostran utan över huvud taget, förstått mig på firandet av att bli äldre. Vad är det som är så bra med det? Jag känner inte att jag utvecklats nämnvärt de senaste tio åren. Jag känner inte att jag skaffat mig en massa livserfarenhet. Däremot rätt feta studieskulder som kommer öka ytterligare. Jag känner inte att jag har träffat massa nya människor de senaste tio åren. De flesta av de bästa människorna jag känner idag kände jag även för tio år sen. Men det är klart, på facebook har vi ju alla flera hundra vänner. Och det kanske betyder något för somliga. Give me things that don't get lost.

Tittar man sig runt omkring i världen är det lätt att hålla sig för skratt. Det är inte svårt att känna sig uppgiven. Jag brukade bli irriterad, häva ur mig elaka sarkasmer om min omvärld, spy galla som nån slags garageversion av Magnus Betnér, innan han blev känd. Men så kom jag till insikten att det faktiskt inte gjorde någon som helst skillnad. Numera tycker jag knappt det ens är roligt med den sortens humor. Det är en rätt feg inställning att gå in med i livet. Men enkel. Its only castles burning, just find someone whos turning, and you will come around.

Jag har blivit mer andlig på sistone. Vet inte varför. Men det känns inte så illa ändå. Kanske finns det alltid ett behov av att revoltera. Revoltera mot en revolt. Det vore nått det. Milk-blood to keep from running out.

Det handlar nog om förändring. Att till varje pris försöka slippa känslan av stillastående, att inget riktigt händer. Livet måste vara i rörelse, på ett eller annat sätt. Kanske därför 19-åriga tjejer åker till London i tron om att de genom ett servitrisjobb på ett café för minimumlön ska få dem känna sig närmre till Pete Doherty. Eller killar som just gått ut gymnasiet jobbar ett år på industri för att kunna resa runt i Asien och testa extacy på någon full moon fest i tron om att det kommer få dem att känna sig unika och kunna lära känna sig själva. Jag vet inte, jag bryr mig inte heller. Åtminstone bryr jag mig inte tillräckligt mycket för att orka ventilera tankar kring sådana saker.

Och därför kommer denna blogg nu dö.


Some are bound for happiness, some are bound to glory
Some are bound to live with less, who can tell your story?