Irritationsmomenten i tillvaron är så många att det är omöjligt att ens försöka lista alla eller ens en majoritet av dem. Men en sak irriterar mig mer än mycket annat. Saknaden av förmågan att kunna selektivt glömma människor. Det är helt vansinnigt att man har så ytterst lite makt över sig själv. Ett ord, ett namn eller en koppling till det mest triviala kan sätta igång en kedjereaktion som resulterar i att du ofrivilligt sitter där full av gamla minnen. Alla instinkter säger att det är helt och hållet onödigt. All logik säger att det är fullständigt meningslöst. Lika onödigt och meningslöst är det att kämpa emot.
"Det är att vara mänsklig", kanske någon replikerar.
"Det är att vara svag", säger jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar